EUROPA. Det svider inte bara när jag kissar, utan även när
IFK Göteborg inte ens lyckas slå ut ett högst mediokert fotbollslag ifrån Slovakien. Det gör ont.
Igår tänkte jag skriva, att om vi går vidare (vilket
jag felaktigt utgick ifrån) så skulle Håkan Mild öppna plånboken och förstärka truppen.
Att vi skulle rusta för att ha möjlighet att slåss på två fronter. Men det var
redan försent, för igår tappade vi Europa och jag är livrädd för att vi även
förlorar Sverige på söndag.
Jag är ingen anhängare av landhockey på is och
skulle hemskt gärna vilja undvika denna jämförelse. Men jag tror att vårt
försvarsspel igår var fotbollens motsvarighet till Tommy Salos insats mot Vitryssland.
Den är i alla fall lika obegriplig.
Det är inte resultatet som gör mig mest
förbannad. Det är att det det känns så jävla viljelöst, att ingen tar tag i det, att man inte kräver mer av sina medspelare. Hade jag gått av planen igår, i den vackraste av tröjor, hade jag
försökt förklara mig. Bett om ursäkt. Sagt att vi ska slita som djur på söndag.
Att vi ska ta vårt jävla ansvar. Står vi som statyer en gång till, då ska det var som
Poseidon.
Väldigt många blåvita åkte till Slovakien. Det var knappast något drömspel,
men det var synd om människorna, så be speciellt dem om ursäkt. Jag tycker det
är en skyldighet. Men trots detta nederlag, så kommer vi finnas där mot Helsingborg. Kanske mer hungriga och betydelsefulla än någonsin. För medan vi väntar på våran viktigaste spelare, våra ledare i backlinjen, så går vi fram och visar vägen. Så följ oss och svinga era svärd mot danskarna. För vi ska strida som ninjor, för att få Poseidon att le igen.