Jag har fått utstå en hel del smärta under mina 20 år som Blåvitt-supporter. As have you all. Jag har sett IFK Göteborg åka ur Champions Leagues slutspel med minsta möjliga marginal, jag har sett en tusenhövdad orchhord dansa SM-gulddans på Ullevis gräs och jag har stått på något som knappt kan kallas en läktare i Dubnica och bevittnat hur laget jag älskar får välförtjänt stryk mot ett slovakiskt jävla hockeylag som typ grundades igår. Jag har lidit en del, men ingen tidigare gång i livet har jag varit så förtvivlad som jag är ikväll. Inte vad jag kan minnas.
När Jakob rullade in 3–0 någonstans runt trettionde minuten ikväll var den här matchen över. Vinsten var klar. Spelarna hade tagit debaclet mot Trencin på precis rätt sätt och fullkomligt gjort mos av seriesuveränen Helsingborg. Sagolikt vackert var det. Magiskt.
En stund tidigare hade domare Jonas Eriksson levererat sitt första avgörande domslut i matchen genom att fria när Lindström dunkade upp bollen på Gashis (tror jag) helt klart onaturligt positionerade hand i eget straffområde. "Nu", tänkte kanske Eriksson med linjeman, "nu är det dags igen." En vinkning, en avblåsning, inget mål. Offside. Helt felaktigt, vilket vem som helst med ett någorlunda fotbollsöga kunde se utan att ens behöva vänta på reprisen. Och så ett felaktigt mål till Helsingborg på det. Onaturlig position, långsam bollrörelse... Ja, ni börjar väl kunna den helt sinnessjuka regeln vid det här laget.
Helsingborg slog inte IFK Göteborg på Gamla Ullevi ikväll. Det gjorde Jonas Eriksson. Och det värsta av allt är inte, även om de så klart svider som fan, poängförlusten och det antagligen slutgiltigt förlorade SM-guldet. Det värsta är att den jävla clownen till professionell, välbetald fotbollsdomare aldrig någonsin kommer att ställas till svars. Det kommer inte bli någon varning. Han kommer aldrig behöva förklara sig eller be oss om ursäkt. Han kommer stå där med pipan i handen nästa vecka igen, helt obrydd om att hans yrkesmässiga inkompetens våldfört sig värre på mitt psyke än Hjalmar eller Adam någonsin gjort.
Vi kunde ha vunnit ändå, kanske någon invänder nu, om vi hade tagit tag i matchen igen i andra halvlek och fortsatt att trycka ner Helsingborg. Då tycker jag att man missar hela poängen. Det är klart att vi kunde, men det skulle aldrig ha behövts. Med den logiken kan man ju lika gärna lotta ut 2–0-handikapp innan varje avspark. För det går ju att vinna ändå.
Nej, inför videodomare nu. Inför ett inte alltför tidskonsumerande challenge-system. Med ett sådant hade jag varit ute och firat nu istället, helt rättvist. Och Jonas Eriksson, den nollan, hade antagligen varit en ynka strike ifrån att bli av med jobbet, lika rättvist det.
Folk säger att den moderna fotbollen kommer bli fotbollens död. Jag kan skriva under på det i många avseenden – att ståplatsreduceringen, hoppborgsmentaliteten och det allmänna supporterföraktet riskerar att göra Allsvenskan till en blek Premier League-kopia som knappt kommer göra någon glad i längden – men den allsvenska säsongen 2013 dog med all sannolikhet ikväll, och inte fan var det den moderna fotbollens fel. Det var den omoderna fotbollens fel. Och den jävla rikspajasen Jonas Erikssons.
Hata allt-kram,
Johan
PS: Det här inlägget är författat i patologisk affekt på en jävla iPad efter diverse öl i en hotellbar i Budapest, så vänligen ha överseende med eventuella taffligheter.