Jag har vridit och vänt på det blåvita året 2012. Jag har vridit och vänt på Stahre. Ni skulle bara veta hur rolig Stahre ser ut upp och ner. Jag har också vridit och vänt på Håkan, Andrej, Kennet och alla de andra som sliter dag ut och dag in för att försöka prestera det som möjligen idrottsvärlden har gemensamt med de vinstdrivande bolagen; Resultat. Jag har laborerat med spelare, laguppställningar, möjliga val av lagkaptener och teoretiska värvningar. Ingenting har hjälpt. Jag kommer ingenstans...
Av naturen är jag ingen person som väljer den enkla vägen, då min grundinställning till det mesta är att det inte finns några enkla svar, och heller inga utan hinder och redan utstakade vägar mot målet. Om så hade varit fallet så hade givetvis alla med en önskan att nå målet valt samma väg. Det hade som ni förstår blivit väldigt trångt på den enkelfiliga autostradan mot SM-Guldet. Ingenting är svart eller vitt. Ingenting är sant eller falskt. Min syn på omvärlden är inte riktigt så positivistisk. Det måste finnas utrymme för tolkningar, känslor, filosofi och psykologi - och detta gäller även vid analysen av IFK Göteborgs 2012.
Till er som väljer att ställa er upp, och oftast anonymt "kräva" Håkan Milds avgång, vill jag säga att det har ni möjlighet att göra så länge ni inte kräver samma insats och inställning av mig. Det samma gäller er som väljer att besöka Kamratgården under träning för att på så sätt visa att "nu är det allvar". Den rätten väljer ni att ta er, och den möjligheten har ni, men förvänta er inte att jag gör detsamma. Även Stahres vara eller inte vara är en het potatis i de blåvita leden dessa dagar. Det finns de som är oerhört säkra på sin sak: "Stahre skall bort!"
Till er vill jag säga att även ni har rätt att tro att den typen av utspel innebär rätt väg att gå, men låt då mig få tro att ni har fel. Jag tror att det är i resultatet av de öppna och konstruktiva dialogerna, i kombination med hårt fysiskt slit, som mycket och många av de sportsliga resultaten växer fram. Med en ökad förståelse för varandra kan vi lyfta dialogerna till en i mitt tycke mer värdig nivå. En nivå som jag menar är värdigt en Blåvit, en Ängel, en människa...
Att avkräva ett enkelt svar eller en enkel lösning på en komplex fråga eller ett komplext problem är inte konstruktivt. Det leder ofta till förhastade slutsatser och beslut som i sin tur får oönskad effekt på resultatet. Det är vad man än vill tro viktigare att vår tränare Mikael Stahre väljer att analysera ytterligare en gång än att man tar ett förhastat beslut som inte är underbyggt. Att i den cirkus som vi supportrar till stor del är med och bygger upp och de hätska debatter som ofta anonyma personer är med och sprutar tändvätska på här på nätet välja att sparka tränare och sportchefer är enligt vad jag tror inte rätt väg ur den uppkomna situationen.
Som i ett resultat av mina till hälften filosofiska funderingar ovan tror jag inte heller att det är sant att "vi vinner mer om Azulay får spela". Det är inte heller sant att Mild är "dum i huvudet" för att Dahlin får lämna klubben. Det är inte heller "Hysén som gör ett dåligt år", eller Stahre "som är en AIK-f*tta" som ensamt ligger bakom det resultatmässigt tråkiga året. Haglund är inte "för långsam". Jakob Johansson är inte "en överskattad fotbollsspelare" och någon man kan skratta åt från läktarhåll. Alvbåge är inte "värdelös". Logi är inte "den sämsta fotbollsspelaren man sett". Kjetil har inte "världens sämsta timing". Sella har inte "världens sämsta kondition". Robin Söder är inte "europas klenaste anfallare". Alla dessa blåvita supportersanningar bör sättas i ett sammanhang, och då i ett väldigt komplext sådant.
Frustrationen i supporterled är lätt att förstå om man som jag väljer det mer hermeneutiska synsättet, men jag vill poängtera vikten av att de som ställs på planen eller tillsätts att leda laget presterar mycket bättre om de känner ditt stöd i stället för det som många gånger från spelar- och ledarhåll upplevs som negativ stress och press. Jag tror att den konstruktiva kritiken till spelare och ledare inte når fram genom att skapa de enkla sanningarna ovan och tro att det är de som gäller bara för att man är den som skriker högst. Den som skriker högst möts ofta av det motsatta resultatet och ett motstånd från mottagaren. Det är genom någon typ av demokratisk process som Stahre eller Mild i så fall skall lämna IFK Göteborg. Det måste vara så det ska fungera.
Ett "Avgå Mild!" för varje förlorad match ger ett sämre resultat i nästa Blåvita match än vad t.ex. ett "Kom igen Jakob!" skulle göra. Så om vi år 2013 ska nå högre, bli bättre och vinna fler matcher så måste vi göra det tillsammans - det är min absoluta övertygelse. Det är genom fullsatta läktare, unison sång och ett stöd som bara vi Änglar kan bidra med som vi kommer vinna matcher och nå dit vi alla vill. Jag är inte nöjd. Jag håller på Blåvitt, men mitt också holistiska synsätt tycker att helheten kring IFK Göteborg är det som tilltalar mig. Supportrarna, spelarna, målmedvetenheten och sist men inte minst sammanhållningen mellan oss - det är det som gör att jag är Blåvit. Vi vill alla nå samma mål. Det är tron på vilken väg dit som är bäst som skiljer sig åt från Ängel till Ängel.
Kom ihåg. Detta är tankar ur mitt perspektiv och era perspektiv ger antagligen upphov till helt andra slutsatser och i vissa fall vill ni kalla dem sanningar. Jag tänker inte säga att ni har fel, men jag ber er att respektera mig när jag väljer att ge både Stahre och Mild mitt fulla stöd att forma och leda laget nästa år - inte för att jag vet att det är rätt väg att gå, utan för att jag tror på det i kombination med vårt helhjärtade stöd som den vägen vi bör ta.
Jag tänker ta till några ord hämtade från min hemstad. Det är faktiskt Kungälvs Kommun som har detta som sin slogan, och det är ord jag tror att samtliga blåvita skulle behöva stanna upp och reflektera kring:
"Med hjärtat i historien och med blicken mot framtiden"