Kvartalsrapport

VÅRENS BÄSTA. En fjärdedel av säsongen har passerat och det är dags att ta reda på var IFK Göteborg står:

Vårens snigel: Jonas Olsson. JO har i och för sig ryckt upp sig. Han ser proffsigare ut i sin kostym, han ger ett mer sympatiskt intryck i intervjuer och han har till slut hittat en balanserad startelva med Sana till vänster om triangeln Elmar-JJ-Seb. Men utvecklingen hos JO går för långsamt. Det var 14 (fjorton!) månader sedan fansen ville se Elmar i mitten och Sana till vänster. Ska det verkligen ta över ett år för en tränare att genomföra det fansen propagerade för redan i början av säsongen 2010? Frågan är nu hur lång tid det nu kommer att ta för JO att genomföra något som fansen förra hösten började efterlysa, nämligen att man i passande matchbilder ska spela ett rakt 4-4-2. Eftersom alla förutom Hysén som försökt spela ensam på topp har misslyckats, måste man väl kunna spela 4-4-2 när Hysén är skadad, avstängd, sjuk eller helt under isen (som han var igår mot Trelleborg). Men med JO´s utvecklingkurva lär det nog dröja minst ett halvår till innan vi får se ett rakt 4-4-2.

Vårens spelare: Tobias Hysén. 5 mål bättre än tvåan i interna skytteligan, tyvärr är detta också en nackdel eftersom Blåvitt är alldeles för beroende av en het Hysén.

Vårens frågetecken: Markus Sandberg. Många baklängesmål har sett långt ifrån omöjliga ut. Backlinjen verkar ha tappat förtroendet för Markus. Grabben har nu snart haft ett helt år på sig att bli varm i kläderna, om han inte börjar imponera snart kommer det snart att börja blåsa ordentligt kring en av lagets stora nyckelpositioner.

Vårens genombrott: Tobias Sana. Har ökat tempot ytterligare ett snäpp sedan förra säsongen, och är precis den spelartyp Blåvitt tidigare har saknat.

Vårens duo: Duracelmar och JJ. Stormen runt JJ har bedarrat och detta är mycket Elmars förtjänst. För jag tror inte JJ har blivit så mycket snabbare. Jag tror istället att det är Elmars eviga löpande som gör att luckorna som JJ tidigare inte hann fylla nu täpps upp av islänningen som är överallt. Framförallt mot Malmö sprang Elmar outröttligt fram och tillbaka i djupled, han täckte därmed upp den yta mellan balansspelarna och 10:an som tidigare varit tom. Elmar och JJ kompletterar helt enkelt varandra alldeles ypperligt.

Vårens porslinspjäs: Mikael Dyrestam. Vi lider med Dyre, när han kommer tillbaka från sina skador kommer grabben bli en klippa i försvaret. Det är dessutom inte många backar som kan spela på samtliga positioner i försvarslinjen. Vi snackar Carles Puyol, Jamie Carrager och Mikael Dyrestam.

Vårens sidsteppning: Robin Söder. Robin har varken fungerat på kanten eller ensam på topp. Så länge JO vägrar spela 4-4-2 verkar det därför inte finnas någon plats för Robin . Möjligtvis som nummer 10, där har han ännu inte testats, men jag tror tyvärr inte att JO kommer att testa Robin som 10:a mot Halmstad på torsdag heller (då Seb är avstängd). Iskalla alternativen Drugge och Stiller verkar båda gå före Söder eftersom JO verkar ha kört fast i tanken att 10:an måste vara en stor targetspelare. Om IFK slarvar bort Robin till en annan klubb har man gjort en jättemiss, grabben har fortfarande Juventus ögon på sig på grund av hans fantastiska insatser som toppforward i ett 4-4-2 för två-tre år sedan.

Vårens byten: I 60:e minuten byts Sana ut och Bärkroth kommer in, följt av att Stiller byts in med 10-15 minuter kvar. I dagsläget känns det som att JO har bestämt bytena på förhand. Det här är en annan sida JO behöver utveckla, fingertoppskänslan vid byten. I matchen igår mot Trelleborg bröts dock trenden, troligtvis på grund av att det var omöjligt för JO att byta ut Sana eftersom han var matchens bäste spelare.

Vårens match: Mot Malmö FF. Här hade JO för första gången en mästerlig "gameplan" som var specialsydd för motståndet. Tänk om han kunde visa upp en liknade specialanpassad taktisk triumf mot alla motståndarlag.