Jag vill se ett värdigt avsked

HYLLNING. Bläddrar man i IFK Göteborgs jubileumsbok hittar man ingenting. Söker man igenom Blåvit Gryning saknas det något. Det är en konstig känsla när jag inser att Pontus Wernbloom inte existerade i den Blåvittvärld man var en del av 2003—som är den sista säsongen som avbildas i jubileumsboken—eller vårvintern 2005—som Göranssons bok precis hinner med. Pontus A-lagsresa hade inte börjat när dessa två verk nådde oss läsare. Tiden går.

Det började istället en solig julidag 2005. Adam Johansson startade som högermittfältare i Intertotocupen mot tyska Wolfsburg. Adam såg seg ut och byttes ut i halvtid mot en ung okänd kille i världens roligaste blonda mohikanfrisyr. I Wolfsburg spelade Andrés D'Alessandro, argentinsk landslagsman och en oerhört irriterande spelare som hade retat upp Blåvita både på plan och på läktaren i hela första halvlek. Det dröjde inte länge förrän mohikanfrillan hade satt in en medveten vansinnestackling på D'Allessandro och dragit på sig sitt första gula kort i Blåvitt, men inte sitt sista. Wolfsburg som då var ganska anonymt kan nuförtiden titulera sig Bundesligamästare. Tiderna ändras.

Ett par omgångar senare blev det debut i Allsvenskan för Pontus som fullständigt käkade upp ett kalmarmittfält med bland annat Rydström, och samtidigt inledde sina publikfriande tv-framträdanden genom att kommentera stämningen på plan med "det är riktigt mysigt därute". Det blev naturligtvis ett gult kort också. Wernbloom blev snabbt ett namn i Allsvenskan och passagen i Elfsborgsboken Utmanarna där Sjöberg och Holmén diskuterar Wernblooms röda kort mot Sundsvall är redan klassisk.

Sjöberg säger:
– Har du sett Pontus Wernblooms röda kort än?
– Ja, jag såg det. Fy fan.
– Han är väl lite Håkan Mild-kopia?
Holmén tittar upp:
– Mild-kopia? Han käkar ju Håkan Mild till frukost. Kommer du inte ihåg när vi mötte Blåvitt. De mosade oss på mittfältet. Han var överallt och helt galen.

Efter psykbrytet i Sundsvallsmatchen kunde man summera Wernblooms A-lagskarriär i siffrorna fem spelade matcher, tre gula kort, ett rött kort. Tiderna är de samma.

Pontus har inte lyckats ta sig dit han är i dag på talang och skönspel. När andra lag värmde upp med kvadraten för att öva upp passningsspelet sägs det att Wernbloom och Kongahälla värmde upp med sin alldeles egna kvadrat, glidtacklingskvadraten, där man satte glidtacklingar på varandra istllet för passningar. När magasinet Café i sitt nysläppta nummer med en artikel om U 21-truppen frågade Pontus om några dolda talanger blev svaret "Nej, jag är en usel människa som ändå lyckats spela fotboll på något sätt". Och så står han där med flinet. Må det aldrig förändras.

Tre hela säsonger och två halva säsonger har det blivit med Pontus. Det har varit upp och ner, men han har alltid gett allt. Han har varit med och gjort Blåvitt till vad det är i dag. I morgon tar det slut—åtminstone för den här gången—och jag vill se en avslutning värdig Pontus Wernbloom. Jag vill se en Pontus som trycker in sitt första äkta hattrick. Jag vill se en Pontus som tar ett gult kort och därmed "blir avstängd" i nästa match. Men främst av allt vill jag se en Pontus som kliver av Gamla Ullevis gräsmatta på ett sätt som bara han kan göra. När andra får ett hyllningsbyte i slutminuterna vill jag se Pontus göra en vansinnessatsning, få ett sista rött kort, och långsamt lämna oss. Då kommer jag fälla en tår över den tid som svunnit.